Midnattens lust

Varför är jag som mest skrivsugen när spöktimmen närmar sig? När jag tänker efter har det alltid varit så. Alla tentamensstudier gjordes i den sena timmen, min lilla schacktidskrift "Korsdraget" redigerades om natten och de flesta av mina dikter är nedskrivna efter att kvällsdeckaren på TV löst sitt fall. Tyvärr har det också inneburit många förlorade idéer, eftersom skallen inte är helskärpt, och dagen efter kan det vara svårt att rekapitulera dem. Jag hittade en helt perfekt dikt som beskriver min kreativa sits av idag, 2010.

Min lilla dotter letar efter mig
i arbetsrummet, midnatt, där jag skriver på en dikt.
Jag kramar och kysser och får henne i säng.
När jag vänder tillbaka har dikten gått och lagt sig.

skriven av Prathibha Nandakumar
(tolkad till svenska av Birgitta Wallin)

På tal om kreativitet, så har bokläsandet för vår son och hans spontana reflektioner på omvärlden gett mig en idé till en bilderbokserie. Ett av bloggens syfte är att bygga upp mitt självförtroende så att jag vågar omsätta idén i praktiken. Självklart måste jag fila på ett annat språk, anpassat för 3- och 4-åringar. Ord som "dopamindusch" lämpar sig inte i en bilderbok. Jag lånade faktiskt hem två bilderböcker idag för att studera upplägget och tonläget i dem. Titlarna hittade jag på min favoritblogg:

Bokunge

De visade sig ha väldigt lite text men många festliga illustrationer, så målgruppen är nog snarare 1- och 2-åringar. Men jag recenserar dem likväl, med betygssättning utifrån målgruppens ålder. Båda böckerna ingår i en serie som förlaget Rabén & Sjögren kallar "Smarta små". Texterna är skrivna av Eva Susso och illustrationerna står Benjamin Chaud (en fransk barnboksillustratör) för. Bilderna är verkligen underbara. Böckerna handlar om en familj, bestående av en svensk mamma och en afrikansk pappa samt barnen Aisha, Lalo, Binta och Babo. Första boken heter "Binta dansar", (2007), och beskriver vad Binta gillar att göra, klä sig fin och att dansa till pappas trumrytmer. Texten är väldigt sparsmakad och innehåller mest ljudhärmande fraser såsom, "Pom pom pom" och "Pam pam pam".
I andra boken "Lalo trummar", (2009), är det storebror som är huvudperson. Den har en tydligare historia än den första boken, fler beskrivande strofer och framför allt mer humor. Även andra boken innehåller många ljudhärmande ord. Så till betygen.

Binta dansar: språk 3 gestaltning 4 motiv 4
Lalo trummar: språk 4 gestaltning 4 motiv 5

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Lalo trummar av Eva Susso och Benjamin Chaud

Hjärtans fröjd

I mitt inlägg "Sviktande minne" berättade jag en del om hjärnans minnesförmåga. I dagens rader tänkte jag följa upp med lite tankar om hjärnans och hjärtats rollfördelning när vi bygger upp en kärleksrelation.

Min första kärlek var Marie S. Enligt våra mödrars utsagor så pussade jag henne vid två års ålder under en julfest i byskolans lokaler. En impuls som jag inte minns något utav, däremot minns jag hur mycket jag tyckte om henne under hela min grundskoletid. Obesvarad kärlek är alltid smärtsam och svår att glömma!
Efter Marie har det inte förekommit så många förälskelser, egentligen bara två, tills jag träffade min hustru. Den stora skillnaden, och här kommer mina tankar om hjärtats betydelse in, är att det tidigt i vår relation kändes som om det fanns något mer bestående, än hjärnans dopamindusch, som knöt oss samman. Vad en psykolog anser om kärlekens hemvist kan ni läsa här:

Min förklaring lyder:
Kärleksbåten, som två människor bygger tillsammans, klarar inte av påfrestningarna som relationen utsätter den för, om den inte får docka i hamn emellanåt. Hjärtat är vår hamn, där känner vi oss trygga. Hjärnan står för förälskelsens emotionella svall, sexlivets störtflod och ekolodet som pejlar partnerns intentioner. Men utan hjärtats trygga hamn riskerar båten att förlisa i misstänksamhetens mörka vatten eller strandsättas på ön "Tröstlös". Och när två hjärtan bildar union utgör stormar inget hot.

Nils Ferlin beskrev det hela så här:

Kärleken kommer och kärleken går, ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark, kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Dagens bokrecension gäller en bok med mycket hög igenkänningsfaktor. "Hjärtans fröjd" (1992), av Per Nilsson, är en ungdomsroman som berör läsaren från första till sista sidan. Boken har en utpräglad scenisk framställning med tydlig kronologi. Resan går från förälskelsens doftrike, via sexdebut, till besk verklighet. Boken är lättläst och perspektivbytena är okomplicerade. En tonåring har stor behållning av boken. En van vuxenläsare kräver nog lite mer, därav min betygssättning (10 av 15).
Betyg: språk 3 gestaltning 2 motiv 5

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Hjärtans fröjd av Per Nilsson

Så länge det finns ungar

Idag tänker jag ge er exempel på varför jag har uppfattningen att valen vi gör och besluten vi tar ytterst sällan är resultatet av slump eller öde. Jag tänker inte ägna mig åt någon "Dr Phil-analys" men vill ändå visa på hur små saker kan ge oss en ökad insikt om varför vi fungerar som vi gör.

Jag utgår ifrån en bagatell, mina favoritfärger grönt och vitt. Ni som känner mig väl kommer direkt att associera de färgerna med mitt favoritlag i ishockey, Rögle BK. Men jag har ett favoritlag i fotboll också, Helsingborgs IF, och de spelar i rött och blått. Därför måste vi söka sanningen om Rolle Ros favoritfärger någon annanstans.

Mina närmaste, mor och hustru, känner väl till att jag inte kan bära skuldbördor särskilt länge. Jag har väldigt svårt för s.k. "vita lögner" (ett väldigt fånigt uttryck, för övrigt) utan ser hellre att mina misstag och felbeslut erkänns och visas i öppen dager. En annan del av min kärna avskyr alla former av falskhet och bluffbeteende. Jag står för min åsikt att jag tycker att fåfänga är förkastligt och att bara svaga individer förskönar sina arbetsinsatser. Ordet oskuldsfull kopplas alltför ofta och oförtjänt ihop med ordet naiv. Jag är stolt över att känna mig oskuldsfull, men jag upplever inte mig själv som naiv och en ren själ mår bättre än den som står i skuld.

Inom färgläran är vit oskuldens och renhetens färg.

Jag började tidigt att delta i föreningsverksamhet, i en schackklubb, först som spelare och så småningom även som ungdomsledare. Jag är stolt över det ideella arbete som min far uträttade i föreningen i över 30 års tid och jag är stolt över mitt eget lilla bidrag. Det är stort när någon känner så starkt för att utveckla unga människors intressen och förmågor, även om det "bara" rör sig om att spela schack, att de är beredda att avsätta timme efter timme till detta. Helt utan ekonomisk ersättning!
Jag har sett min fars allra bästa sidor i sådana sammanhang, jag har sett honom trösta de otröstliga och lyfta fram de försynta. Jag tror inte att det var någon tillfällighet att vår förening under en längre period hade högst andel flickor i vår verksamhet, i en jämförelse med Sveriges andra schackklubbar. Jag önskar att min mor och mina syskon hade fått se lite mer av de sidorna hos far.
Även i yrkeslivet har jag valt att arbeta med barn och ungdomar. Det har alltid upplevts naturligare och lättare för mig att kommunicera med, och förstå, unga människor än vuxenvärlden. En anledning är mina alltför höga förväntningar på vuxna människor, vilket oftast leder till en stor besvikelse när de inte lever upp till dem. Det är också lättare att förlåta en ungdomssynd än en vuxen som beter sig illa. En annan förklaring är min starka framtidstro och ungdomarnas betydelse för den. "Det var bättre förr" kommer alltid att vara ett falskt påstående (åtminstone så länge jag lever), om ni inte tror mig kan ni väl kolla in Hans Rosling på Youtube.

Inom färgläran är grönt ungdomens och hoppets färg.

Förresten så är vitt och grönt min hustrus favoritfärger också. Analysera det om ni kan ;-)

Var så god, Cornelis Vreeswijk. Nu får du stå för slutklämmen.

Det sjunger några ungar på Karl Johan
dom låter starka och fina som bara ungar kan
själv e jag bakom lås och bom på mitt hotell
en kväll bak barrikaden en vanlig kväll

Över mitt huvud svävar en kolsvart gam
i rummet bredvid mitt sjunger en tokig dam
och jag är trött och tveksam men deras sång är gla'
om inga ungar funnes så slutar ja'

min dam, att språket slinter i vissa fall ...
på grund av snö som blöter ... fast den är kall ...
stor sak däri ... skidåkning har också charm
gnid in ditt skinn med nässlor, så blir du varm ...

men det ska vara nässlor från vikens kant
och inga sneda nässlor från ruinens brant
bevara oss från dem som dessa saluför
oss .. och dem glada ungarna här utanför

När inga ungar längre finns är allting slut
vad är det då för mening om man står ut?
visst har det blivit kaos i tidens lopp,
men så länge det finns ungar så finns det hopp

Sviktande minne

Jag har alltid varit fascinerad av det vi har innanför vårt skallben, den mänskliga hjärnan. I synnerhet dess förmåga att lagra data i alla dess former, det kan vara doftämnen, synintryck, ljudkulisser, eller franska verb, för att sedan kunna återkalla informationen när vi behöver den.

Men sedan jag lärt känna min hustru har jag också insett att mäns och kvinnors minnen fungerar väldigt olika. En kvinna kan minnas en dialog, nästan ordagrannt, som utspelade sig mellan henne och hennes make för två år sedan, medan mannen inte har en aning om vad hon pratar om. Samma kvinna måste konsultera sin adressbok för att slå rätt telefonnummer till sin bästa väninna och hon glömmer alltid köpa något när hon är i livsmedelsbutiken. Varför har det blivit så? Jag kan min psykologi och vet att kvinnor är mer relationsfokuserade än män är. Men vad vinner de på att minnas vad maken sa under grälet i vecka 44, 2007.

Vi har en treårig son som minns allt han ser och hör på TV, eller på dagis. Snacka om att barns hjärnor fungerar som flugpapper, allting fastnar. Nu har ett barnprogram, "Små Einsteins" - som kombinerar sin interaktiva pedagogik med klassisk musik och sång, lärt honom det musikaliska uttrycket för att spela mycket kraftigt. När jag skriver dessa rader ligger han och sover, men hans ljudliga "fortissimo" studsar fortfarande mellan väggarna.

Slutligen får ni en fin beskrivning av ett sviktande minne, signerad Emily Dickinson (1830-1886) den största kvinnliga poeten i litteraturhistorien. Åtminstone tycker jag det, och hon är en av anledningarna till att vår dotter har Emily som andranamn.

I felt a cleaving in my mind
As if my brain had split;
I tried to match it, seam by seam,
But could not make them fit.

The thought behind I strove to join
Unto the thought before,
But sequence ravelled out of reach
Like balls upon a floor.

Andra har det alltid bättre

De första skälvande dagarna av 2010 är väl en tidpunkt så god som någon för min första loop i bloggosfären. Luften är mitt favoritelement och andats har jag gjort i drygt fyra decennier. Jag inleder mitt bloggande med en dikt vars tankar nog många har tänkt, "Andra har det alltid bättre", av Peter Curman.

Andra lever starka och dugliga liv
Andra lyckas med sina äktenskap
Andra är alltid framgångsrika
Andra har stark kontakt med verkligheten
Andra kan alltid lösa sina problem
Andra har det alltid bättre

Ingen har såna problem som jag
Ingen är så oduglig som jag
Ingen trasslar till sitt liv som jag
Ingen misslyckas så ofta som jag
Ingen är så hjälplös som jag

För mig är du en av de andra
För dig är jag en av de andra
Låt oss alltså se in i varandras ansikten!

Under stora delar av mitt vuxna liv har jag, tyvärr, levt med föreställningarna som beskrivs i första versen - att andra har det alltid bättre och att framgång är viktigt såväl i privatliv som i yrkesliv. Efter att jag drabbats av en personlig sorg för några år sedan så ändrades bitvis mitt livsmönster, några av tvivlen upplöstes och dugligheten återvanns. Kanske var det därför som den sommaren blev så annorlunda. Sommaren då min värld blev större, då jaget fann ett vi.
Apropå egocentrism, så har jag nyligen läst Unni Drougges genombrottsroman "Jag, jag , jag!", från 1994. Jag har alltid varit lite nyfiken på henne och hennes texter, dels för att vi växt upp i samma del av Sverige och dels för att hon är lite av en besserwisser i det offentliga rummet. Boken beskriver 70-talets punkera och dess bieffekter men också huvudpersonen Sophies besvärliga väg mot oberoende. Författarens egna upplevelser har garanterat bokens mycket träffsäkra karaktärsskildringar och dess trovärdiga miljöbeskrivningar. Språkligt är boken värd fem stjärnor och som helhet vill jag ge den 12 av 15, trots att orten Hässleholm övertydligt förlöjligas genom att benämnas Arsleholm.
Betyg: språk 5 gestaltning 5 motiv 2

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Jag, Jag, Jag av Unni Drougge